SPIONFABRIKEN
på Marieberg

Dagens Nyheter har under de senaste åren publicerat ett stort antal artiklar som allt som oftast utmålar Ryssland som ett hot mot Sverige.

Journalisterna Mattias Göransson och Johannes Wahlström har granskat DN:s texter om ”den ryske agenten” som för biståndspengar gick en svensk journalistutbildning. De kan visa att det går att sätta stora frågetecken kring DN:s rapportering.

Av: Mattias Göransson och Johannes Wahlström  Grafik: Paul Wallander

I

går inleddes förhandlingarna i det mål där affärsmannen Johan Lundberg har stämt Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski för förtal. Lundberg menar att DN vävt samman felaktiga och irrelevanta uppgifter till en falsk bild av att han går främmande makts ärenden. Wolodarski håller inte med.

I Sverige försvaras publiceringar av ansvarig utgivare, men den vars arbetsmetoder nu sätts under lupp är egentligen Mattias Carlsson, medskribent till ”avslöjandet” om Johan Lundberg. Som undersökande reporter på DN är Carlsson en av Sveriges mest citerade journalister. Eftersom han kan ryska är han upphovsman till ett stort antal artiklar som berör Ryssland, som allt som oftast utmålas som ett hot mot Sverige.

Den som granskar denna rapportering finner snart några återkommande särdrag. Sällan presenteras några egentliga belägg för de kärnpåståenden som fälls. Istället staplas mer eller mindre relevanta indicier – så kallad stödbevisning – till en övertygande massa. Men eftersom dessa indicier brukar utgöra själva grunden till att någon eller något ansetts suspekt, rör det sig om cirkelresonemang.

Så var exempelvis fallet när Mattias Carlsson och Mikael Holmström häromåret skrev i DN om den incident då det ryska atmosfärforskningsplanet Geophysica ”kränkte” Sverige. Planet var hyrt av det EU-finansierade klimatforskningsprojektet Stratoclim men då det blev försenat löpte tiden ut för ryssarnas flygtillstånd. Någon på försvarsstaben uppmärksammade att den preliminära flygrutten överlappade med militära områden och aktiviteter och istället för att få förlängt tillstånd tvingades planet lämna Kiruna.

I DN spekulerade en anonym ”expert på underrättelsetjänst” att ryssarnas egentliga avsikter var spioneri. Misstankarna späddes på med upplysningar som att piloten är flygvapenöverste och att Geophysica är ett ombyggt spionplan från kalla kriget som tidigare avvikit från de förhandsanmälda rutterna.

I realiteten är det dock nästintill omöjligt att flyga från Kiruna utan att passera militära områden. De omtalade rutterna – Geophysica hade tidigare genomfört ett trettiotal flygningar åt Stratoclim – var därtill just provisoriska: vart planet de facto flög bestämdes av den tyske forskningsledaren utifrån dagsaktuella atmosfärförhållanden. Vad som presenterades som en spionhistoria handlade alltså egentligen om en illa underbyggd svensk misstanke som försenat och fördyrat sameuropeisk klimatforskning.

Riktigt udda blev det när Mattias Carlsson året därpå skrev om en rysk officer som levt åratal i Roslagen på uppenbart falska premisser, och sedan dömts för landsförräderi i Ryssland. Utifrån diverse detaljer ur officerens levnad samt allmänna påståenden om rysk underrättelsetjänst, tecknades bilden av vad som påstods vara en ”illegalist”, det vill säga en hemlig rysk agent mitt ibland oss. Spekulationen fick understöd av Fredrik Westerlund på Totalförsvarets forskningsanstalt, FOI.

Men hur gärna Westerlund än talar med journalister så saknar FOI inblick i den svenska militära underrättelsetjänstens operationer, och i det här fallet talade samtliga fakta för att ryssen i själva verket värvats av Sverige. Detta försökte Bengt Nylander, före detta chef för Säpos kontraspionage, påpeka för Carlsson – men istället för att ta varningen på allvar citerade Carlsson honom så sparsmakat att det framstod som om även den forne Säpochefen styrkte textens tes.

Några dagar senare publicerade DN en ny artikel om officeren där Carlsson tillade att ”ett möjligt scenario” var att den svenska underrättelsetjänsten ”lyckats rekrytera honom som svensk agent”. En dryg vecka senare kom så en tredje text där saken slutligen landade rätt: ”Dokument stärker bilden att han hoppat av från Ryssland och rekryterats av Sverige.”

Men ingen formell rättelse, ingen ursäkt till läsarna – och framför allt ingen förklaring till hur det kom sig att Mattias Carlsson och DN, som de senaste åren ägnat sådan energi åt reella eller imaginära säkerhetsrisker, själva spred uppgifter om den svenska underrättelsetjänstens arbetsmetoder. Av misstag.

D

en 18 november i fjol avslöjade så Carlsson i DN att ”en agent från den ryska säkerhetstjänsten FSB har fått stipendium och utbildning i grävande journalistik bekostad av svenska biståndsmedel”. Den utpekade mannen hade tillsammans med 15 landsmän gått en veckolång kurs på medieinstitutet Fojo i Kalmar, med det uttalade syftet att stärka demokratiska krafter i Ryssland. Men enligt Mattias Carlsson, som hänvisade till hemliga uppgifter ”som ursprungligen kommer från en nordeuropeisk säkerhetstjänst”, hade han agerat på instruktioner från FSB, Rysslands motsvarighet till Säpo. Uppdraget: ”kartlägga de andra deltagarna” och ”komma in i kretsen av regimkritiker och journalister som granskar makten”.

I texten uttalade sig en lärare på kursen, ukrainaren Oleg Khomenok, samt den i S:t Petersburg verksamma koordinatorn för biståndsprojektet, ryskan Anna Sharogradskaja, om sin rädsla för infiltration och den ryska regimens motvilja mot oberoende journalistik. Om den spionanklagade journalisten berättade Carlsson att han drev en nättidning i sin hemstad Petrozavodsk och att han nyligen tilldelats en ansedd medalj för sitt journalistiska arbete. Men: mannen hade även en militär bakgrund som han inte redovisat på sin ansökan till Fojo-kursen.

Carlsson skrev att DN kartlagt honom ”med hjälp av sociala medier, källor med tillgång till ryska myndighetsuppgifter och via ryska officiella register”. Då framkom att han tillhört ett specialförband inom den militära underrättelsetjänsten GRU samt medgrundat en regional veteranförening. DN publicerade även en bild där mannen poserade i kamouflageuniform. Allt sammantaget framstod det som om han försökt dölja sitt förflutna men avslöjats av Carlssons grävinsats.

I en vidhängande intervju bekräftade mannen utan omsvep att han tjänstgjort inom GRU i bland annat Tjetjenienkriget. När Carlsson nämnde namnen på de två ”handläggare på FSB” som påstods ha instruerat honom inför Sverigeresan sade han att han träffat den ena i andra sammanhang, men att den andra var honom främmande. Spionerianklagelsen skrattade han däremot bort – ”ni har någon slags vanföreställning”.

Precis som DN:s andra rysshistorier uppmärksammades denna stort i så gott som samtliga svenska nyhetsmedier. I Ryssland namngavs mannen inom några timmar på VK, den ryska varianten av Facebook, och morgonen därpå i nättidningen Stolitsa na Onegi – samt därefter i de flesta karelska tidningar och nyhetsbloggar. Även om ryssar är vana vid att ta den här sortens påståenden med en rejäl nypa salt var Aleksej Vladimirovs rykte nedsvärtat, förmodligen för all framtid.

I

webbforum för oppositionella journalister i Karelen rådde delade meningar om DN:s avslöjande, från eftertryckliga avfärdanden till resonemang av typen ”ingen rök utan eld”. Men de flesta var överens om en sak: skuldfrågan avgjordes av kvaliteten på den hemliga ”underrättelseinformation” DN hänvisade till. Det som stod i artikeln bevisade ingenting.

När vi går igenom fakta i målet står det klart att Vladimirov aldrig mörkat sitt militära förflutna, varken i kontakter med kollegor, sin journalistik eller på sociala medier. Den ”handläggare på FSB” som Vladimirov själv bekräftade för DN att han träffat fanns det heller inget suspekt med – det var nämligen myndighetens lokala presstalesman, en person det ingår i jobbet att ha kontakt med som nyhetsjournalist i Petrozavodsk.

– Jag har känt Aleksej i över tio år, säger Evgenij Beljanchikov, ordförande för det karelska journalistförbundet. Han är en journalist som ständigt lyfter tunga ämnen relaterade till affärsmän eller regeringsmakten och hamnar i olika konflikter på grund av det. Nyligen fick han stryk vid en demonstration och vi har från förbundets sida flera gånger varit tvungna att rycka in till hans undsättning. Han är verkligen inte regimtrogen, men han är en gammal soldat. Vi karelska journalister vet att han har källor inom säkerhetstjänsten och att det är så han får tillgång till viss information. När vi åkte till Kalmar berättade han om det och sin militära bakgrund för kollegorna – vi skämtade och kallade honom för ”kamrat major”.

Saken bekräftas av övriga kursdeltagare:
– Han berättade omedelbart att han arbetat inom det militära, säger Kaliningradjournalisten Oksana Maitokova. Min pappa jobbade också på GRU på 90-talet så vi hade mycket gemensamt att prata om.

Tatjana Kosinova, som driver S:t Petersburg-sajten Colta.ru och är medarbetare på människorättsorganisationen Memorial:
– När Aleksej berättade att han tjänstgjort i GRU och stridit i Tjetjenien då sade jag vad jag tänkte: att han var en krigsförbrytare och mördare. Först blev han väldigt ledsen, sedan berättade han att han gjort lumpen i Afghanistan och hur han sedan blev officer och stannade kvar för att bevaka gränsen mot Afghanistan, för att bekämpa knarkflödet. Sedan började vi prata om Krim och Ukraina, och trots att vi var varandras ideologiska motpoler så blev vi vänner. Jag blev vän med en major från GRU, kan du tänka dig?

Att Vladimirov skulle ha spionerat på dem i Kalmar anser samtliga är uteslutet. Utöver att kursverksamheten var öppen – det fanns liksom inget att avslöja – ställde han aldrig närgångna frågor, utan var snarare mindre social än de flesta.

– Ironiskt nog har vi i Memorial också stämplats som utländska agenter, säger Tatjana Kosinova. Medan vi kartlagt Sovjetunionens offer har vi fått en enastående inblick i slutna sällskap och hur de söker fiender. Jag har jobbat med frågan så länge att jag omedelbart känner igen den – denna slutna paranoia. Det är sorgligt att ni nu ska ta efter i Sverige.

Journalistförbundsordförande Beljanchikov:
– Jag ser två alternativ: antingen sökte DN-journalisten efter något som inte fanns, bedrev fejk-nyheter med andra ord. Eller så utnyttjades han i en konflikt som Aleksej befann sig i.

S

ådana är inte svåra att finna i Aleksej Vladimirovs resumé. När han pensionerades från militären, 40 år gammal, var han enligt egen utsago desillusionerad och bestämde sig för att påverka det ryska samhället med undersökande journalistik. Under de drygt tio år han varit verksam har han avslöjat alltifrån tjuvfiskare till fifflande affärsmän och korrupta politiker. Reportagen har publicerats i oppositionella tidningar som Fontanka och Sovershenno Sekretno eller det karelska webbmagasinet Tjernika, som han själv driver sedan 2016.

Till hans mer kontroversiella publiceringar hör ett reportage som visade hur ryska ”frivilliga” bussades till det rebellkontrollerade östra Ukraina för att strida mot den ukrainska armén. Han har även avslöjat hur ett naturskyddsområde skövlades av ett företag i maskopi med de regionala myndigheterna. Det sistnämnda ledde till korruptionsåtal samt en pågående rättsprocess mot bolaget Development Group, som tvingats avbryta sin affärsverksamhet. Själv tilldelades Aleksej Vladimirov det ryska Sacharovpriset och sitter numera i dess jury tillsammans med schackmästaren och oppositionsledaren Garri Kasparov och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.

Medan den granskningen pågick, hösten 2016, inleddes även en förtalskampanj mot Vladimirov på VK, av några som kallar sig för Karelens Informationsagentur. I en serie inlägg har de tagit hans militära bakgrund som grund för att anklaga honom för att gå andras ärenden: ibland utländska underrättelsetjänster, ibland inhemska, ibland oppositionspolitiker som Aleksej Navalnyj. Vladimirov och hans familj har utsatts för dödshot, själv har han blivit misshandlad.

När Mattias Carlsson ringde och frågade om han utsatts för myndighetspåtryckningar trodde Vladimirov därför att det var den förföljelsen som väckt internationellt intresse. När han förstod att även svensken anklagade honom för att gå andras ärenden blev han helt ställd. Och än mer när Carlsson hänvisade till en ”nordeuropeisk säkerhetstjänst”.

– Jaså, tänkte jag, här ringer en journalist och anklagar en annan journalist för att samarbeta med underrättelsetjänsten, men så samarbetar han alltså själv med underrättelsetjänsten.

För Carlsson påpekade Vladimirov det märkliga i att någon alls kunde påstå sig veta vad som sades under ett möte på FSB – annat än någon från FSB. Var det helt enkelt de som var källan? I så fall som ett sällsynt utstuderat sätt att ge igen för gammal ost.

– Jag har många fiender, säger Vladimirov. Många har hamnat i fängelse på grund av mig, därför är det svårt att veta vem som kan ligga bakom det här. Carlsson visade inga belägg.

V

ladimirov kallar DN:s publicering för ”populistisk och russofobisk”. Men varför redogjorde han då inte för sin militära bakgrund i sin kursansökan? Detta faktum utgjorde trots allt hela grunden till Carlssons påstående om att han skulle ha mörkat sitt förflutna, vilket i sin tur användes som något slags retoriskt belägg för själva spionanklagelsen.

Vladimirov säger att det egentligen inte var han som sökte sig till Kalmar, det var Fojos samarbetspartner Scoop Russia som bad honom att delta. När han till slut lät sig övertalas ägnade han saken minsta möjliga tankemöda.

– Jag visste inte hur man skulle fylla i ansökan så deras koordinator hjälpte mig med det.

Enligt Vladimirov ingick det inte i uppgiften att lämna in ett fullständigt CV, så därför gjorde han inte det. Det han ombads fylla i rörde hans journalistiska gärning.

Berättelsen bekräftas av Scoop Russias koordinator Anna Jarovaja:
– Mer än hälften av deltagarna saknar biografi i sina ansökningar, och jag har svårt att tänka mig att ens någon skriver om hela sin karriär från universitetstiden. Det vi var ute efter var att försäkra att Aleksej var en verksam journalist. I Karelen är han känd som en av de oppositionella oberoende journalisterna, och han levde upp till kraven. Hans ansökan var stark. Sedan är det ju helt enkelt osant att han dolde sin bakgrund. Han har alltid varit öppen med sin biografi. Man kan googla honom och alla hans uppgifter finns fritt tillgängliga på nätet.

Vad säger då de två ”FSB-handläggare” som enligt Mattias Carlsson låg bakom spionoperationen mot Fojo?

Hemsidan för FSB:s lokalavdelning i Karelen bjuder endast på en sammanfattande text om myndighetens verksamhet, besöksadressen, namnet på avdelningens chef samt telefonnumret till dess presstalesman: Sergej Bondarev, det ena personen i Carlssons ”underrättelseinformation”. När vi ringer det angivna numret svarar dock inte Bondarev utan person nummer två: Peter Konovalov. Han berättar att Bondarev nyss gick i pension och att han är dennes efterträdare.

Aleksej Vladimirovs påstådda handläggare är alltså myndighetens före detta respektive nuvarande presstalesmän.

– Vi kommenterar av princip inte rykten, säger Peter Konovalov, men det här är bara för roligt. Jag jobbar på pressavdelningen, förstår du vad det betyder? Mitt jobb går ut på att informera allmänheten om vårt arbete, inte något annat. Det du pratar om ligger helt enkelt inte inom mitt eller min avdelnings kompetensområde.

Enligt uppgifter i svensk press har du och Bondarev träffat Aleksej Vladimirov och gett honom order.

– Jag har varken träffat eller pratat med honom. Men jag har hört talas om honom, han har ju skrivit en hel del negativt om oss.

U

nderrättelsevärlden är full av information. Den graderas olika av olika säkerhetstjänster, men generellt sett enligt en fallande skala från ”bekräftad” till ”felaktig”. Den största informationsmängden brukar återfinnas däremellan. Att något är ”underrättelseinformation” är alltså absolut inte samma sak som att något är sant. Det vet man inte minst inom säkerhetstjänsterna, där arbetet med att analysera och värdera information är minst lika resurskrävande som insamlandet.

I DN-artikeln där Aleksej Vladimirov anklagas för att vara spion skriver Mattias Carlsson dessutom att uppgifterna ”ursprungligen kommer från” en nordeuropeisk säkerhetstjänst. Från vem och på vilket sätt han fått denna andrahandsinformation, samt om han kunnat eller ens försökt granska den, är oklart.

Olga Vallée, projektsamordnare på Fojo i Kalmar, var först om att kontaktas av Mattias Carlsson, som i början av september begärde att få läsa hennes mejl. Sedermera fick hon veta vad saken gällde och bjöd då med Carlsson till den konferens där medarbetarna Oleg Khomenok och Anna Sharogradskaja intervjuades.

– Mattias sade aldrig vad han hade för källa, säger Olga Vallée. Han visade bara några bilder på Aleksej i militäruniform och de här andra sakerna han hade hittat. Jag och Oleg tittade på varandra och sade: ”Det här är för vattnigt”. Vår känsla var att jobbet inte var färdigt, att han måste gräva mer. Så gick det några veckor och så var det ungefär vad vi hade fått se som publicerades. Och det var ju inte mycket att komma med, men fick ändå en otrolig resonans i medier i både Sverige och i Ryssland.

Vallée säger att hon överöstes av frågor och kommentarer de efterföljande veckorna.
– En tredjedel trodde på artikeln och var oroliga. En tredjedel skrattade bort den som helt osannolik. En tredjedel såg allt som en medveten lögn för att misstänkliggöra Fojo eller Ryssland. Det är det som är det skadliga med den här nya hybridverkligheten, där saker påstås men inte bevisas. Folk tappar tron på det som skrivs.

Olga Vallée säger att hon är stolt över den verksamhet som Fojo och Scoop Russia bedrivit de senaste åtta åren. Utöver att utbilda runt 140 journalister från nordvästra Ryssland så har man hjälpt dem att bygga upp ett samarbetsnätverk och stöttat ett stort antal grävprojekt.

Så här i efterhand menar hon att Aleksej Vladimirov aldrig borde ha antagits – inte för att hon tror att han är spion, utan för att personer med hans bakgrund alltför enkelt blir misstänkliggjorda.

M

attias Carlsson meddelar per mejl att han har som princip att inte besvara frågor om källor, ”men det jag kan säga i det här fallet är att källan är mycket trovärdig och att jag inte har några tvivel om informationens äkthet”.  När han telefonledes ombeds förklara varför han anser att källan är trovärdig svarar han att han inte kommenterar sina källor. Ett stort antal liknande frågor ger lika många liknande svar.

Det framgår inte om du har tagit del av något grundmaterial.
– Nu ställer du frågor igen om källorna, som vi inte svarar på.

Vad har du för belägg för att uppgifterna stämmer?
– Ja, det är de uppgifterna vi har då, som källa.

Du ser inget problem med den här metoden? Att utan att på något sätt redovisa källan ta ”underrättelseuppgifter” för sanna, och sprida dem.
– Jag vet inte om det är oproblematiskt, men det är ett beslut vi har tagit, och det står vi för. Där får du väl fråga Peter Wolodarski vad han tycker.

Att hänvisa till en anonym underrättelsekälla för att misskreditera folk, är inte det vad man brukar påpeka som ett problem i totalitära stater? Det är en omöjlig anklagelse att försvara sig mot för den utpekade.
– Ja … det är det klart att det är.

Och ibland blir det fel. Du skrev till exempel om en rysk ”illegalist” som visade sig vara värvad av Must och i praktiken en svensk agent.
– Jo, jovisst … men då får man ju titta på hur den historien började, så att säga.

Ja, och det är det vi försöker göra, men med den här historien. Varför kan du inte berätta hur den började?
– Nej, absolut inte. Varför skulle jag göra det?

V

i kommer inte längre. Inom juridiken och journalistiken vilar bevisbördan normalt sett hos den som fäller en anklagelse, men Carlsson tänker inte presentera sina belägg.

Anna Jarovaja, koordinatorn som uppmanade Vladimirov att söka och lotsade igenom hans ansökan:
– Som journalist måste man ta reda på alla fakta och ha hundraprocentiga bevis för det man påstår, för man måste kunna stå för konsekvenserna av det man skriver. Jag vet att Aleksej blev väldigt sjuk efter detta och tog det väldigt illa.

Olga Vallée må sörja Fojos skadade rykte, men även hon lider med Aleksej Vladimirov:
– Jag följer ju vad som skrivs på sociala medier. Även om han stöttas av sina kurskamrater har andra vänt honom ryggen. Tänk om Aleksej är helt oskyldig? Då är detta fruktansvärt.

De två projektkollegor som uttalade sig i Carlssons text ställer sig också frågande till slutresultatet. Både läraren Oleg Khomenok och projektkoordinatorn Anna Sharogradskaja säger att de citerades korrekt – men betonar att de uttalade sig om en hypotes, och att sådana naturligtvis måste styrkas före en eventuell publicering.

– Jag ser nu att kursdeltagarna visste allt, men jag visste inte att han tidigare tillhört GRU, säger Khomenok. Men det är såklart inget bevis på någonting.

Anna Sharogradskaja:
– Om man använder argument som inte överensstämmer med verkligheten, då misskrediterar man sig själv. Då sysslar man med fejknyheter. Problemet är ofta att sådana här historier inte kan bevisas, det ligger i sakens natur.

Men kan man som journalist anklaga någon för att vara spion utan att presentera sina belägg?
– Jag anser att anklagelsen som journalisten valde, att anklaga Aleksej för att vara spion, det var fel gjort. Så får man inte göra.